Sydön Del 1

Då december månad inföll och snön låg tung över Torrås, Brättingstorp och Oslo, då begav sig de tre resenärerna ut på sommaräventyr. Daniel den stackaren började känna sig starkare för varje mil bakom ratten och han var nu helt feberfri. Då de landsteg i Picton sken solen. Efter sisådär en timma i Nissan kände pojkarna för att ta en rast, så det blev ett stopp på Huia, en vingård i Marlborough vindistrikt. Två fick ge sig på vinprovning, och den tredje fick spotta i glaset (chauffören såklart).
Senare drog de vidare i det sagolika landskapet. Nya Zeeland är som en drog – man vill ha mer, se mer, uppleva mer. Runt varje krön utropade de: ”Åh, så vackert. Detta är nog det finaste hittills.” för att redan runt nästa hörn hitta en ny favoritplats. Mitt i ingenstans, efter flera mil av vägarbete och rullgrus, small Nissan till och skrek gällt. En smula panik uppstod (Ulrika påstår sig ha varit helt lugn) då täckningen på mobilen var noll och närmsta samhälle en halvtimma bort. Vågad som han är, tog chauffören mod till sig och rullade på (efter att ha kontrollerat att det inte var bromsarna som pajat) nedför den slingriga bergsvägen.
Tur i oturen, änglavakt och liknande gjorde att det rullade på ner till Nelson, ett samhälle där deras biluthyrningsfirma också råkade ha ett kontor. Oj, vad resenärerna var glada för heltäckande försäkring just då. Tiden då Nissan var på verkstaden spenderades genom att gå på ett svenskt Café. Kanelbulle och hallonmuffins – efterlängtade godsaker.
Resan fortgick till Motueka, där natten skulle spenderas. Mitt i ett paradislanskap låg det lilla vandrarhemmet Eden, en plats som levde upp till sitt namn. Sängarna var mjuka och de tre föll i tung sömn då huvudena träffade kuddarna.
Den 2 december var det dags för havskajak i Abel Tasman National Park. Här var vattnet klart och sälarna gottade sig i solen. Pingvinerna och delfinerna lekte i vattnet. Livet var underbart, trots att Gustaf och Daniel hade små kommunikationsproblem i sin tvåmanna-kajak. Efter en förmiddags paddling övergavs kajakerna och de fick vandra ett par timmar genom skogen, för att komma till platsen där deras vattentaxi skulle hämta upp dem.
Då paddlingen var klar satte de möra atleterna sig i bilen och körde till ”The Lazy Cow”, ett annat vandrarhem mitt i Nowhere. Små godispåsar, placerade på kuddarna, mötte resenärerna och Ulrika kom snabbt att älska vandrarhemmet.
Dagen därpå togs en sovmorgon. Nissan fick senare jobba hårt, när många mils körning skulle avklaras ner till Franz Josef Glacier. På vägen stannade resenärerna till på Pannkaksklipporna – ett mäktigt naturfenomen med lager-på-lager-sten som Moder jord format genom årtusenden till att likna – ja, just det – pannkakor på hög.
I Franz Josef väntade ett sunkigt fotsvettsluktande vandrarhem. Här sovs det några timmar, innan det blev dags att åka en kort resa till Fox Glacier, som skulle bestigas. Glaciärvandringen varade i många timmar, och den leddes av en guide som studsade runt likt en bergsget på isen med ishackan i högsta hugg. Han visste precis vilka dödsfarliga sprickor som skulle undvikas och trots att isen omformerades dagligen, förde han gruppen framåt med säkerhet. Killen kunde sin sak.